Asioissa on aina niin monta puolta, ja monta syytä, eikä niitä syitä edes aina tiedä, tai saa niitä selvitettyä minkäänlaiseen mielekkääseen järjestykseen. Sitä vain tekee mitä tekee, lähtee mihin lähtee.

Thomas Orup Eriksson, Stockholm, 1992. Tästäkin laulusta on jo kauan aikaa.



Jag sitter här och väntar och tittar ut över Stockholm.
Den lever livet som om allt var som förut.
Och det känns inte särskilt länge sen
som jag var en utav dom alla människor som jag ser.
Nu känns det mera som om allting tagit slut.
Vi borde haft ett liv i stillhet, borde haft ett liv ihop.
Men det é för sent.
Istället sitter jag och väntar just på ingenting alls.
Men det é för sent, ja de é för sent.

I Stockholm é jag född.
Där har jag min familj,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm.
Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar.
Och alla gator som vi gick på, alla ställen vi besökte,
alla människor vi såg.
Dom ter sig inte lika vänliga idag.
Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans.
Men jag stannar kvar.
Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår.
Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.

I Stockholm é jag född.
Där har jag min familj,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.
Där lever mina barn,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.

Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans.
Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.

I Stockholm é jag född.
Där har jag min familj,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.
Där lever mina barn,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.
Där har jag min familj,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.
Men Stockholm har blivit kallt.