Sverige som det förflutna

När man på nuförtiden reser till Sverige, känns det liksom man reste till det förflutna. Det är inte bara att tiden är en timme sen. Livet i universiteten är fortfarande i den vanliga gammeldags ordning, med inget stort bekymmer om omfattande administrativa ”reformer”. De försvarar frenetiskt sitt sekel. Jag kommer ihåg den nostalgin som jag hade mot markka, men det är så många år sen, och jag skulle inte mera byta valutan. Och de är så glada när jag som en äkta Finlands finne, eller egentligen en savolaksare, talar svenska med dom, som om en liten bit av det gamla svenska riket fortfarande existerade. Mina grammatiska fel stör dem inte. De svenska är lite barnsliga. 

På andra sidan, när färjan tidigt på morgonen närmar sig Åbo hamnen, börjar finska män, unga och gamla, rökande ute på relingen, berätta krigshistorier. Vinterkriget, Fortsättningskriget, Inbördeskriget. Inte om äldre krigen, där de finska kämpade som ryssar, mot turkar, engelsmän, och japaner, men möjligen finns dessa krig också någonstans i kollektiva minnen. Fastän de är alla gamla historier, tycks känslan av krig fortfarande vara mycket stark vid oss finska män, medan denna ganska konkreta känsla fattas helt av de svenska. Det värkar som om deras historia har varit tom under de sista två århundraden.